Lindofinn

Intervju med Ingrid Lindeberg

"Där vi en gång var bara kom –

plötsligt hade jag skrivit en bok"

Ingrid Lindeberg, du har just kommit ut med boken Där vi en gång var. Vad handlar boken om?
– Där vi en gång var är en skönlitterär bilderbok för vuxna. Den handlar om livet i en förort utanför Stockholm på 1950 och 1960-talet. En förort som är till förvillelse lik så många andra förorter på den tiden.
– Boken handlar också om krocken mellan dåtid och nutid, det som uppstår hos läsaren när det som var då möter bilderna från samma plats i nutid.

Hur var livet i förorten?
– Jämfört med nu var det ett myller av människor. Folk bodde och levde där. Det fanns många vuxna runt oss barn, vuxna som inte var våra föräldrar eller lärare. Nu är ju många förorter rätt ödsliga på dagtid. Alla, både vuxna och barn, är på sina jobb, daghem eller skolor någon annanstans.

Är det en nostalgisk bok?
– Ja, det är kanske lätt att tro det. Men det är inte bara skildringar i rosenrött av lek och stoj, som om allt vore bättre förr. Det finns stråk av allvar och glimtar av mänskliga tragedier. Det intressanta är hur livet beskrivs utifrån ett barns perspektiv och där vi som nu är vuxna har ett annat sätt att se på det som var.

Varför skrev du boken?
– Den bara kom. Från början fotograferade jag platsen där jag växt upp för att min barndomskamrat som snart fyllde år skulle få bilderna. Men jag insåg snabbt att det jag fotograferade visste inte hon något om, det var mina minnesplatser. När jag väl insett det började jag gräva djupare inom mig och fortsatte fotografera. Sedan kom texterna. De bara trängde sig på.

Så det här ska läsas som en slags självbiografi?
– Nej, texterna bygger visserligen på minnesfragment, men jag tror snarare att jag har lyckats återskapa känslan och stämningen av hur det en gång var. Jag har fått många reaktioner från läsare som berättar att de känner igen sig. Trots att de inte alls växt upp i just den förorten och trots att de kan vara både tio år äldre och yngre än jag. Det är något med boken som får folk att reagera, fundera, reflektera, diskutera.

Det står ingenstans vilken förort det gäller?
– Från början hade jag tänkt göra en traditionell fotobok, med bildtexter och adresser till varje bild. Men när jag insåg att det var fler än just vi som bott just där som kände igen sig så avstod jag. Boken blir mer allmängiltig så.

Men kan du inte säga vilken förort det gäller?
– Visst. Det är ingen hemlighet. Jag växte upp i Bromma utanför Stockholm i en del som heter Johannesfred.

Är det någon bok som du tror har påverkat dig i skrivandet av Där vi en gång var?
– Jag tror det är rätt ovanligt att kombinera bild med skönlitterär text på just det här sättet. I varje fall är det svårt att kategorisera den så att det passar bibliotek och bokhandlare.
– Skönlitterärt tror jag att Harper Lees A killing of a Mockingbird startat något i mig. Lite oväntat. Jag var inte så förtjust i hennes bok när jag läste den för några år sedan. Men hennes sätt att skildra barnen som smyger runt och iakttar världen fick igång något inom mig. Den väckte minnen, återuppväckte tankar och sätt att vara, och plötsligt var jag där själv, åtta-nio år gammal, och smög utmed huset och hukade under balkongen.

Har du hunnit få några reaktioner?
– Ja, och jag blir lika ödmjukt överraskad varje gång. Det intressanta är att det är olika delar som folk reagerar på. Jag tror kanske det mer beror på ålder och personlighet än om det är en man eller kvinna som läser. Kan tänka mig att den unga familj som använde boken som högläsning för sonen fick en särskild uppmärksamhet när viktiga beslut ska fattas i kapitlet om tobakshandeln och godisinköpen.

– Sedan reagerar de som ser bilderna helt olika. Särskilt bilden ”Ingen väg tillbaka” som jag ställde ut på galleri Movitz i Stockholm i september. Framför den stod en dag en kvinna och ropade till sig sin väninna. Titta sade hon, titta. Precis så här känner jag mig inuti. Det finns ingen väg tillbaka. Och så pekade hon på bilden av en tegelgavel där fönster och dörr är igenmurade. En bild tagen i en förort i Stockholm. Men det hon pratade om låg långt, långt därifrån. Då blir man ödmjuk.

Titeln, Där vi en gång var, var kommer den ifrån?
–Titeln bara kom under arbetets gång. Det var där vi var, vi gick ingenstans. Vi bara var där och levde våra liv i förorten. Där vi en gång var.

Intervjun gjordes i januari 2019.

Om Ingrid Lindeberg

Ingrid Lindeberg är född och uppvuxen i Bromma utanför Stockholm. Hon är journalist och historiker. Som journalist har hon kombinerat sin internationella inriktning med intresset för det lokala. De senaste åren har hon utvecklat sitt skönlitterära skrivande på Biskops Arnös folkhögskola.
Fotografiintresset föddes i mörkrumsarbetet på högstadiet. Men det är först under de senaste åren, med en längre utbildning på Fotografiskas Akademi, som fotograferandet tagits till en mer seriös nivå med deltagande i utställningar på bland annat Kulturhuset och konstmuseer.

Där vi en gång var är Ingrid Lindebergs debut som fotograferande författare och författande fotograf.